Som "Lasse-i-ledet" så känns det väldigt frustrerande att ta del av politikernas beslut av tilldelning av medel för försvarsmakten. Den lilla tilldelning räcker till att skrika pang-pang-du-är död på övningar.
Det saknas tilldelad utrustning och att få till ett persedelbyte är i stort sett omöjligt. Den centraliserade förrådshållningen är en mardröm längst ut i verksamheten. Förrådet i Arboga är också förövrigt ett enkelt mål att slå ut i händelse av ofred, vilket i sig är skrämmande. I detta fallet när det gäller logistik var det bättre förr.
Jag har aldrig haft så svårt att byta och få tilldelad utrustning som nu. Radioapparaterna i plutonsförrådet är fortfarande trasiga trots anmälan osv. osv. En flera år lång prövning och gilla läget. Jag har slutat att gilla läget. Jag bara accepterar att logistiken inom försvarsmakten havererat. Detta kanske inte stämmer på flertalet utbildningsgrupper men det gör det i min utbildningsgrupp iallafall.
Det tragiska i kråksången är att jag inte kommer att kunna lita på att försvarsmakten är en myndighet som gör sitt yttersta för att jag ska kunna verka med mitt vapen då tilldelad ammunition är liten och jag vet inte om jag får möjlighet att fylla på mer än fyra magasin. Jag kan lösa min uppgift initialt men sen då? De lärdomar som en veckas "fria-kriget" gav mig under värnplikten tillämpas för fullt. Du har den utrustning du har, leva på det naturen erbjuder, snabba och kraftfulla eldöverfall. En återgång till jägarstrid med en historisk tradition från Dacke.
Vi soldater i hemvärnet förväntas att gå ut i krig utan att kunna lita på att försörjningskedjan fungerar. Det som inte fungerar i fredstid lär inte fungera i tider av ofred heller, Synd att varje kompani inte kan "preppa" bra-att-ha-grejor i egna förråd. T.e.x. granatkastare, pansarvärnsrobotar, minor, bränsle, och ammunition till förbannelse. Sånt som är vettigt att ha i händelse av ofred...
/Sgt Dahlborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar